Josefin Malmqvist

En reflektion från ett kollektivboende

Lämna en kommentar

Besökte idag det 10:de och sista av social- och arbetsmarknadsnämndens omsorgsboenden för personer med funktionsnedsättning. För mig har det varit oerhört lärorikt att besöka våra olika boenden för att få en känsla av dess olika karaktär, brukarnas växlande behov, samtala med personalen kring deras arbetsmiljö och utmaningar i relation till bland annat brukarinflytande, kosthållning och utevistelse.

Jag imponeras verkligen av vår kunniga och engagerade personal!

***
Dagens besök gick till Lavettvägen, där det sista av våra kollektivboenden finns. Boendet lever på övertid, då regelverket numera föreskriver att alla som bor på omsorgsboende behöver ha en egen lägenhet, med eget badrum (inte märkligt) och eget kök (inte pentry!).

Detta trots att personerna på boendet bott i denna boendeform i hela eller stora delar av sina liv och har omfattande funktionsnedsättningar, vilket gör att de omöjligt skulle ha glädje av ett eget kök. De får hjälp och stöd med alla funktioner i livet, och har vaken personal runt sig dygnets alla timmar.

Jag har tidigare bland annat besökt vårt nyaste boende Duvmossen som vänder sig till en liknande målgrupp – de som inte klarar sig själva alls, många sitter i rullstol eller el-rullstol (ex
Permobil), och är helt beroende av personal för alla delar av livet. Även på det boendet behövde vi sätta in kök i alla lägenheter, trots vetskapen att de aldrig kommer användas. All mat lagas gemensamt av personal i det stora gemensamma köket mitt i huset – för de som kan äta fast föda.

När nämnden tog över ett tidigare äldreboende behövde äldreomsorgens godkända pentryn byggas ut till fullgoda kök med ugn och all annan tänkbar utrustning, då kravet på socialtjänsten är hårdare.

Tanken är god – alla personer med funktionshinder ska leva i en miljö och på ett sätt som är så lik alla andras som möjligt, men nog har den kollektiva goda omtanken slagit över när kök måste installeras även hos personer som snarast riskerar att skada sig själva, om de ens kan trycka på en köksplatta?

LSS-lagstiftningen är oerhört viktigt och brukarnas rätt till ett självständigt liv helt central. De individer som skulle ha glädje av ett eget kök ska givetvis erbjudas det, men för den grupp som uppenbarligen aldrig kommer kunna koka ett ägg kanske samhällets resurser kan användas på ett mer effektivt sätt – som även skulle kunna komma dem till glädje?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s