Efter en blixtvisit i Stockholm på mindre än 15 timmar är jag tillbaka i Oxford. Solen skiner. Här kan man gå ut i t-shirt fortfarande, trots att det är mitten av oktober.
Tittar man på en karta ligger Oxford ganska nära allting. Det är inte långt till London, eller till någon annan större stad för den delen. Livet i Oxford liknar dock ingenting annat. Här stannade alla klockor på 1500-talet och tid och rum har en helt annan betydelse här.
Men det är inte bara mentalt som livet här känns långt borta. Det tar faktiskt evigheter att göra en kort avstickare härifrån. När jag kom till Gatwicks flygplats gick kön till Säkerhetskontrollen ett helt varv runt hela terminalen! Jag skojar inte! Det går inte att beskriva den enorma mängd människor som befann sig där. Det värsta var nästan att det inte var för att någonting hade hänt. Tydligen ser det ut så varje dag numera! Vilken värld vi lever i. Tack Usama.
Inte bara det, även på vägen hem tog det timmar. De lyckas slarva bort väskor på den långa resan från Stockholm till London. Planet är försenat. Bussen är försenad. Det är trafikstockning. Suck.
Hur som haver. Tillbaka i Oxford och livet i vår lilla glasbubbla rullar vidare. Skrev precis ett email till Islands premiärminister och frågade hur han mådde. Jag borde nog inte klaga.