Har precis kommit tillbaka till Oxford. Sitter och äter knäckebröd med leverpastej och bostongurka. Det är livet det.
Klurar på allt som har hänt på sistone. Skrev ett långt blogginlägg innan idag, om alla känslor som snurrar runt, runt, runt. Har inte vågat publicera det; och kanske lika bra det. Livet spelar många spratt och tar ständigt nya vändningar. Kanske det som är charmen? Här är inledningen på vad jag skrev:
Jag är så arg. Så jäkla förbannad. Kokar. Vet inte vad jag ska göra. Vill bara skrika rakt ut. Bob Dylan sjunger ”Political world” i hörlurarna. Ja, precis så är det! Tur jag sitter på flygplatsen och ingenting kan göra. Känner att jag vill ge någon en riktigt hård örfil. Bob sjunger nu ”Everything is broken”. Varför ska det vara så svårt? Är nog mest arg på mig själv för att jag är arg; för att jag låter det påverka mig. Attans. Önskar jag vore så arg att jag inte skulle kunna förlåta. Men just nu är jag arg för jag känner att jag nog kommer kunna förlåta. Och det vill jag inte.
Men jag känner mig själv alltför väl. Försöker koncentrera mig, men utan framgång. Stirrar på mina Solow diagram, men absolut ingenting går in. Blir bara mer arg. Är rädd för att ilskan ska gå över i tårar så nu koncentrerar jag mig stenhårt på att vara arg. Det är ju så mycket bättre…