”Sossarna bjuder på kakor om man röstar på dem. Vad får man om man röstar på Er?” sa en man i Rosengård. Just detta exempel är kanske oskyldigt, men det belyser ett större problem.
När jag kontrollerade valsedlar på en av Malmös förtidsröstningslokaler, i detta fall ett äldreboende, tog jag för givet att kvinnan framför mig var en anställd som hjälpte en gammal dam att rösta. När hon var klar, sprang hon ut för att komma tillbaka med en stor hög tidningar till mig. Det var vårt hushållsutskick som vi skickat till alla Malmös hushåll.
”Detta ska vi inte ha här!” sa damen bestämt och tryckte tidningarna i min famn. Jag var mest förvånad, men lyckades trycka ur mig ett ”vad menar du?”. ”Dessa tidningar kan ni ta med Er för de ska inte delas ut här”, förtydligade hon. ”Annars slänger vi dem”. Hon fortsatte med att säga att hon hade arbetat här tidigare och nu var här för att se till att allt gick rätt till. När jag frågade om jag inte kunde lägga utskicken i brevfacken själv nu, sa hon snabbt att det inte var lönt – nu har alla ändå röstat.
Mitt fokus flyttades sen till en diskussion med en dam från mitt eget parti som inte ville att ungdomslistan – valsedeln med yngre kandidater – skulle finnas tillgänglig för de äldre att rösta på. (Hon sa stolt att hon själv hade slängt våra valsedlar innan jag kom.)
Det var först när jag blivit utschasad ur lokalen som jag insåg vad den första kvinnan hållit på med. Hon var inte längre anställd, hade hon själv sagt. Hon var bara där från S för att se till att de äldre röstade ”rätt”. Äldre som inte själva kunde se vilken valsedel de la i sitt kuvert.
I Malmö har vi länge känt till att sossarna desperat använder sig av alla medel. När jag i valet 2006 delade ut valsedlar på valdagen i Rosengård, minns jag hur sossarna kom traskande med långa gåsatåg med väljare, med förkryssade valsedlar. Därför blev jag tyvärr inte förvånad när jag läste Alice Teodorescus artikel i Expressen om röstfusket i förorterna häromdagen. Men det är fortfarande beklagligt i en modern demokrati.