Denna sommar har präglats mycket av konflikt. Är för egen del tacksam att i sista stund kunnat boka om sommarens resa från Tel Aviv till Cypern. Men även på Cypern gjorde sig konflikten påmind, om än mindre påtagligt.
Förra veckan var det 40 år sedan Turkiet invaderade Cypern efter statskupp och påbörjat inbördeskrig.
Taggtråd. Vakter med skarpladdade gevär. Buffertzon. Så ser verkligenheten fortfarande ut 40 år senare.
”Den sista delade huvudstaden” kungör en skylt på tre språk på den grekisk-cypriotiska sidan gränsen mitt i den myllrande staden Nicosia.
Vi är där en söndageftermiddag. På den grekisk-cypriotiska sidan råder febril aktivitet. De stora internationella affärskedjorna håller öppet och det är fullt på alla uteserveringar längs gågatorna i den äldre delen av staden. Här anar man inte mycket av den sorg som säkert fortfarande ligger strax under ytan hos många. På en uteservering svarar en servitris och pekar: ”100 meter ditåt – där finns någonting annat.” Hon ville inte ens ta det i sin mun.
Det var tydligt att konflikten ligger närmre än en första anblick skulle avslöja. Vi passerar först den grekisk-cypriotiska passkontrollen, passerar genom ingenmansland med gamla olivträd, övergivna butikslokaler och lägehetshus med blekta FN-flaggor och når den andra kontrollen. Den turkiska passkontrollanten muttrar barskt, utan att lyfta blicken, om jag vill ha stämpeln i passet eller på en bit papper. Väl över möts vi av en helt annan stad.
Det påminner mig om en resa till någon av Mellanösterns basarer, efter stängning. Få människor, och nästan bara män, följer varje steg vi tar. Känslan är en helt annan. Här är det tyst och fattigt. Förfallna hus ser ut att ha stått orörda i decennier. Trasiga fönsterrutor och klotter var än blicken landar. Vi går gata upp och gata ner. Letar oss bort till den gotiska katedralen Sainte Sophie, numera känd som Selimiye moskén. Två äldre män sitter och viskar utanför. Där inne svalt och dunkelt, trots den starka eftermiddagssolen utanför.
Stannar upp och funderar en stund på vår väg tilbaka över gränsen på de familjer som tvingats lämna sina hem. På de som fått sätta livet till. På de som fortfarande inte korsat gränsen efter 1974 och lever med såren i färskt minne. På bara ett par timmars flygresa bort. Åren må kanske bleka minnena av såren, men prestigen lär dessvärre leva kvar. Det dröjer nog dessvärre innan denna konflikt får se ett fredligt avslut.
https://www.flickr.com/photos/josefinmalmqvist/14771099651/sizes/c/in/photostream/