Under de senaste dagarna har debatten kring Englas begravning kretsat i alla stora medier. SVT ansåg det vara ett riktigt beslut att direktsända den lilla flickans begravning, då det var hennes familjs önskan.
”Skälet till den här sändningen är den enorma medkänsla och uppskattning som familjen fått av det svenska folket, och det sträcker sig utöver det enskilda fallet. Det visar på ett engagemang hos folket som beskriver en slags oro, en sorg, en vrede för den utsatthet unga människor lever i. Därmed finns det också en allmängiltighet i frågan som gör att vi kan följa upp vår bevakning av Engla Höglund i form av en begravning.” säger Jan Axelsson, programdirektör på SVT, till DN.
Visst är det fruktansvärt, den lilla flickans öde, men vad debatten handlar om är 1) vad som skiljer denna flicka från alla andra små flickor där ute som går samma öde till mötes och 2) (och det viktigaste) om det verkligen är den statliga televisionens roll. För mig hade det varit en sak om en privat TV-kanal, efter familjens önskan, valt att sända begravningen. Fine. Deras beslut – deras tittarsiffror. Problemet uppstår när en statlig instutition fattar sådana beslut. De gör genom sitt beslut, Englans död till hela Sveriges sorg. Det är inte den statliga televisionens roll.
På DN-debatt skriver två arga journalistprofessorer idag: ”SVT gör en tragisk händelse till live-tv på ytterst tvivelaktiga publicistiska grunder. Programdirektörens försvar andas spekulation och populism. Sveriges Television försöker vinna tillbaka tittare genom att bli alltmer kommersiell. Vi får en ny sorts public service utan publicistiska grundvärderingar. Svenska folkets television förtvinar. Det blir ett SVT som ingen vill ha.”
Nu är sändningen över. På SVD anser de sändningen var värdig, men fortfarande fel. Tyvärr har jag inte sett sändningen. Jag ringde mormor för att prata en stund idag. Hon hade sett begravningen, sa hon. Hon tyckte den var väldigt vacker och rörande. Naturligtvis sorglig. Men hon var ändå tacksam för att hon kunde se begravningen.