Under valkampanjen i Storbritannien i våras var landets valsystem-utformning en viktig fråga. Eftersom first-past-the-post-systemet så klart gynnar vissa partier och därmed också missgynnar andra, är det också en viktig demokratisk fråga. Det intervjuade jag bland annat Vernon Bogdanor om i MUFs tidning Blått.
I Sverige däremot har vi varit förskonade från den typen av problem. Även om vi fått varningar från experter, är det först nu när vi i praktiken ser hur valsystemet hanterar bland annat 8 riksdagspartier som diskussionen väcks. Socialdemokraterna har i detta val fått 4 extra mandat, Moderaterna ett extra mandat, medan de andra småpartierna (SD undantaget) har förlorat ett mandat var.
I måndags skev Svante Linusson, professor i matematik, om det svenska valsystemets disproportionalitet i SvD. Med ett strikt proportionellt system skulle Alliansen fått ytterligare två mandat på valnatten, bara ett kort från majoritet. Han skrev bland annat så här:
Ett sätt att förbättra systemet är att öka antalet utjämningsmandat. Men det finns även andra möjligheter som t.ex. att göra de lokala valkretsarna större. En sådan utredning måste ha med inte bara de statsvetenskapliga aspekterna om, till exempel god lokal förankring, utan också de matematiska aspekterna så att risken för en för oönskad situation hålls så liten som möjligt.
Det finns flera alternativa möjligheter att förbättra systemet. Huvudsaken är att vi inser att vårt system inte ger en proportionalitet, som många verkar tro. Många svenskar förfärades över att en amerikansk president kunde väljas utan att få en majoritet av väljarnas stöd. I Sverige har vi alltså nu en liknande situation, där Alliansen idag kan få flest antal röster, men ändå inte få en majoritet av mandaten i riksdagen.
Därför behövs en reform av det svenska valsystemet. Vi är i Sverige stolta över vårt proportionella system – och då ska det också vara proportionellt.