Ett öde i vems händer?

Läste precis Fadimes riksdagstal som hon avslutar så här:

Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Jag blir så arg. Vi har blundat alldeles för länge.

Det har nu gått över 7 år sedan hon mördades av sin pappa. Det är för de flesta av oss oförståeligt hur något sådant kan hända; hur det kan tillåtas hända. Hennes brott: hon blev kär i en svensk kille. Fadime fattade ett tufft beslut och gick till den svenska polisen för att söka hjälp. Där fann hon ingen sympati, förståelse eller skydd.

Jag kommer inte ihåg mycket av mediespinnet kring hennes död. Mer än att det var stor uppståndelse och mängder av proffs-tyckare som uttalade sig i tv-rutan.Varför hände ingenting?

I Svenska Dagbladet idag skriver fyra kvinnor för att påminna oss om Fadimes öde. De skriver att vi inte kan vika oss för hedersstrukturer, och till och med som i vissa fall bidra till ett upprätthållande av dessa strukturer i Sverige, och på så sätt också bidra till brott av denna typ. Istället måste vi i Sverige sätta ner foten. Kommer man hit, oavsett skäl, ska man inte undantas obligatorisk skolundervisning i vissa ämnen, eller få dispens för barnäktenskap. Regler och lagar är till för att följas. Kommer man till Sverige måste man som individ anpassa sig till dem och staten har i sin tur ett ansvar för att de efterföljs. Den säkerheten måste vi kunna erbjuda i gengäll till flickor som kommer hit och som anpassar sig till det svenska samhället.

Jag är en varm förespråkare av den mångkulturella miljön i min barndomsstad Malmö, men vi måste lära oss att skilja fri religionsutövning, kultur, språk och så vidare från maktmissbruk och kvinnoförtryck. Det är här svenska politiker fortfarande har mycket att göra. Kulturell okunskap och rädsla för att trampa fel gör att vi ofta stannar vid ytliga frågor och missar hjärtfrågorna. Genom att tjata om huruvida flickor får bära  huvudduk i skolbänken eller vilka ämnen som får undervisas i religösa friskolor glömmer vi vad som är viktigt.

Vi måste se till att stå fast vid våra lagar och seder i Sverige och skapa förutsättningar för intregration – inte bara av skolungdomar utan även deras föräldrar som Fadime skriver om. Det kan inte vara lätt att komma till ett helt främmande land och får man då ingen knuff att lära sig språket, skaffa sig ett jobb och därmed ett nytt liv är det nog lätt att leva kvar i det man är van vid och isolera sig. Erbjuder vi istället människor möjligheten att anpassa sig till ett liv i Sverige har vi kommit långt på vägen. Integration till varje pris.