Läsa läsa läsa. En månad inlåst i ett dammigt bibliotek. Läsa läsa läsa. I genomsnitt 15 timmar om dagen. Dunkel. Dag eller natt. Vet inte vad det är för veckodag.
Så plötsligt hamnar jag här. Proven är över. Jag har kommit hem. Blekinge. Havet. När jag tittar ut genom fönstret ser jag bara havet. Tyst i Vila eller Vinande Vindar och Vita gäss.
Ett paradis på jorden. (Pappa och jag på bilden nedan.)
Men jag börjar bli rastlös. Sen tittar jag på havet och blir lugn. Det tar aldrig slut. Vågorna rullar in och ut.
För att få mig att slappna av har mamma för en gångs skull lyckats tvinga bort Dostojevskij, Hemingway och ”Tusen och en natt” från min hängmatte-lektyr, och istället kuppat in Stieg Larsson. Jag är inte mycket för ”lättlästa” deckare, kioskvältare, som man bara maler igenom på löpande band. Tröttnar ni aldrig på alla dessa påhittade mord? Om inte språket är exceptionellt vackert och texten välskriven har jag svårt att finna ro och nöje i att läsa timmarna in och ut. Det handlar inte om någon form av snobbighet, inte alls. Snarare, tror jag, en rationell prioritering. Om jag läser enorma kvantiteter av böcker under terminerna blir jag helt enkelt kräsen under min ledighet. Jag uppskattar min ledighet mer; att sitta och stirra in i en vit vägg, eller följa havets vågor. Ska jag faktiskt prioritera att läsa en deckare, eller vilken kioskvältare som helst för den delen, vill jag försäkra mig om att det inte bara är tidsfördriv. Jag vill gärna få ut någonting av det. Därför jag har ofta sökt mig till historiska skildringar, översatta i romanform. Arn, Kejsaren Julius Ceasar, Alexander den Store. Då känner jag verkligen att jag lärt mig någonting. Eller klassiker.
Hur som haver så lyckades iallafall min envisa mamma för en gångs skull få mig att läsa ”en obligatorisk bok”. Stieg Larsson hör numera till Allmänbildningen med stort A. Det må vara en hittepå historia som på inget sätt skänker mig någon konkret kunskap i något ämne; någonting jag kan sätta fingret på. Men jag måste erkänna att med 100 sidor kvar i första boken, har jag svårt att lägga den ifrån mig. Det är oerhört fängslande. Precis vad jag behövde. Det betyder däremot inte att jag, när jag är klar med triologin, tänker kasta mig över min moders dignande semesterbokhyllor, fyllda med lämplig sommarläsning i form av deckare. Förr eller senare måste det ju bli tjatigt med alla dessa mord. Men jag uppskattar verkligen det välbehövda uppehållet från tyngre (åsyftandes så väl fysiskt som den mentala ansträngningen) litteratur.
Dags att avsluta dramat i Hedeby.