Ska strax bege mig för att lyssna på Alain Geismar, ledaren av studentrevolterna i Paris, maj 1968.
Han ska prata om revolterna, hur han upplevde tiden i Paris och om studenter kan förändra världen. Låt oss hålla tummarna. Ska bli grymt intressant.
För några dagar sedan fick DN en intervju med honom. Artikeln är ganska intressant. Den summerar händelserna med relativt få felaktigheter, dock är några sakfel bländande: till exempel, de Gaulle lämnade inte Paris p.g.a. revolterna, han var redan i Baden-Baden, och det var hans vice Pompidou som kallade in militären i beredskap. Likaså är det fel att se Mitterand som ett direkt resultat av revolterna. Både Pompidou och Giscard d’Estaing kom innan Mitterand, och de var både oerhört starka personligheter, så det känns lite långsökt. Men det är en oerhört intressant tid, som tyvärr försvinner i de flesta svenskars historieundervisning, men som fortfarande har stor politisk betydelse för fransmännen.
Alain Geismar avslutade intervjun med att, på ett riktigt franskt sätt konstatera:
”Det som finns kvar, det är en strävan efter frihet, en djup vägran att acceptera ett auktoritärt styre. Man kan inte längre genomföra förändringar eller reformer av vilket slag det vara må utan att hitta former för samråd om man inte är beredd att riskera sociala explosioner.”
Nu får jag skynda mig!