Nya Moderaternas reformgrupp, under ledning av Niklas Wykman, har nu presenterat vår slutrapport under ett välbesökt seminarium i riksdagen. Gruppen, som tillsatts av Nya Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, har arbetat under ett år. Rapporten finns att läsa här.
Medlemmar: Alexander Abenius, Johan Hultberg, David Lindén, Carolina Lindholm, Jacob Lundberg, Andreas Löwenhöök, Josefin Malmqvist, Gustav Nilsonne, Gustav Schyllert, Johanna Sjö, Torbjörn Tegnhammar, Niklas Wykman, ordförande.
Slutseminariet livesändes på Facebook och kan ses i efterhand här:
Nedan finns några av gruppens förslag presenterade i en debattartiklar.
- Tydliggör mål för politiken. För att kunna avgöra om den politik som bedrivs är bra eller dålig behöver det finnas en idé om vad politiken ska försöka uppnå. Det behöver finnas en riktning. På det ekonomiska området torde de flesta politiker kunna enas om att vi ska ha en hög levnadsstandard i Sverige, med bra löneutveckling och liten förekomst av dåliga livsbetingelser. Att sysselsättningsgraden ska vara hög och jämnt fördelad, och att Sverige ska ha en god förmåga att hantera ekonomiska kriser. Målen bör jämte överskottsmålet ingå i ett stärkt ramverk och utgöra styråra för den ekonomiska politiken.
- Synliggör målkonflikter. Mål behövs också för att synliggöra målkonflikter: ett införande av marknadsprissättning på nya hyresrätter skulle öka utbudet men innebära större hyresspridning. En nedtrappning av ränteavdragen skulle förbättra den finansiella stabiliteten men minskar samtidigt konsumtionen. Den här typen av avvägningar är helt centrala i politiskt beslutsfattande, men diskuteras sällan i medierna. Det är emellertid just här som partiernas prioriteringar avslöjas och de ideologiska skiljelinjerna blir tydliga. I rapporten föreslår vi därför att berörda myndigheter ska få ett särskilt uppdrag att belysa centrala målkonflikter i aktuella politiska frågor.
- Engagera fler i uppföljning och utvärdering. Politiker behöver bättre ställas till svars för den politik de bedriver. Vi vill att fler kompetenta aktörer ska engageras i uppföljning och utvärdering av politiken. På det ekonomiska området bör SCB, Konjunkturinstitutet med flera, likt Finanspolitiska rådet uppdras att följa upp de ekonomiska målen, utvärdera reformer mot dem och löpande rapportera sina resultat till allmänhet och medier. I linje med den modell som används i Nederländerna bör samtliga riksdagspartiers budgetmotioner granskas. Vi bedömer att detta skulle leda till en mer vital och fokuserad reformdiskussion och i slutändan till bättre politik.
- Genomför fler reformer som experiment. Politiker uttalar sig ofta tvärsäkert om effekterna av ett reformförslag. Sanningen är att vi ofta inte vet. Det bästa sättet att ta reda på det är att genomföra fler reformer som experiment, det vill säga så att effekten kan utvärderas gentemot en jämförelsegrupp. Till exempel menar flera partier att betyg i årskurs fyra skulle leda till bättre kunskapsresultat. Det kan testas genom att reformen införs i hundra slumpvist utvalda kommuner år 1 och därefter utvärderas gentemot övriga kommuner. På det här sättet kan politiken bidra till att generera kunskap i stället för att enbart ägna sig åt tyckande.
- Stärk policyorienterad samhällsvetenskaplig forskning. Mycket av den utvärdering av reformer som syftar till att fånga orsakssamband sker i dag inom akademin. Vi vill underlätta för denna typ av forskning genom att möjligheterna till utvärdering beaktas redan i ett tidigt skede när reformer utformas, exempelvis genom att den införs på ett sätt som underlättar användningen av rigorösa utvärderingsmetoder. I det ingår att stödja inhämtningen av det datamaterial som behövs för att genomföra en bra utvärdering. Vidare bör samarbetet mellan forskare och departementen öka, där kunskap, forskningsresultat och frågeställningar kan delas på ett mer systematiskt sätt. Att utveckla och stärka forskningsavdelningar ute på myndigheterna är också ett viktigt verktyg.
Läs hela artikeln på DN Debatt här.
***
ARBETE OCH INTEGRATION
Förslag för reformerad vuxenutbildning:
• Ökad koppling mellan vuxenutbildning och arbetsmarknaden. Uppmuntra företag att själva driva yrkesutbildningar genom skattelättnader för utbildningskostnaden och att göra godkända utbildningar studiemedelsberättigade.
• Ökad nationell styrning och kvalitetskontroll. Idag är kommunerna huvudmän för vuxenutbildningen. Låt enskilda kunna bli huvudmän för vuxenutbildningen och låt Skolinspektionen ta över ansvaret för tillsyn av såväl fristående som kommunala utförare.
• Tydligare kvalitetsuppföljning och externa examinatorer. Ta fram tydliga nationella kvalitetskrav och följ upp resultaten. Betyg ska sättas genom nationella prov som rättas av externa examinatorer.
• Resultatbaserat ersättningssystem. Utbildningsleverantörer ska inte ha ekonomiska incitament att behålla en elev istället för att korta vägen till arbete. Inför resultatstyrd ersättning, exempelvis ersättning per avklarad poäng med bonus för godkända resultat samt att utbildningen lett till jobb.
• Ge varje arbetstagare möjlighet till vidareutbildning. Den som har ett arbete är i praktiken utestängd från vidareutbildning. Inför motsvarande ett RUT-avdrag för den som själv köper en utbildning som syftar till nytt jobb.
Läs mer om förslagen för reformerad vuxenutbildning i Dagens Samhälle här
***
Förslag för hur fler kan gå från flykting till skattebetalare:
• Billigare och enklare att anställa.
• Öka anställningsbarheten.
• Lägre kostnader för det offentliga.
Läs mer om hur fler ska kunna gå från flykting till skattebetalare i Göteborgs Posten här.
***
Förslag för att göra det mer lönsamt att arbeta:
• Tak och tidsgräns för alla bidrag. För den som har arbetsförmåga ska det inte gå att försörja sig längre än ett år på bidrag över lägsta försörjningsstödsnivå. Den som tar emot a-kassa ska inte samtidigt ha försörjningsstöd, och den som söker försörjningsstöd ska inte samtidigt ha statliga bidrag, så som bostadsbidrag. Varje bidrag ska prövas efter behov, med hänsyn till den sökandes inkomster och tillgångar, men också behov och utgifter. Att delta i åtgärder som tar en närmre arbetsmarknaden ska vara en förutsättning för att försörjas av det gemensamma.
• Gör a-kassan till en omställningsförsäkring. Möjligheten att kvalificera sig till A-kassan med olika insatser och stödanställningar bör stängas. A-kassan bör renodlas till en omställningsförsäkring med fler möjligheter och krav att stärka sin anställningsbarhet under ett års tid. A-kasseavgiften bör knytas till kollektivavtalets lägstalön och branschens arbetslöshet, för att stärka försäkringsmässigheten.
• Kommunalisera arbetslösheten. Efter ett år bör kommunen ta över ansvaret. Det innebär att aktivitetsstödet och utvecklingsersättningen som idag betalas ut från staten slopas. Ersättningen blir istället försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag, som bedöms, betalas ut och kontrolleras av Sveriges kommuner. Samtidigt behöver ansvar och resurser för arbetsmarknadsåtgärder och utbildning föras över till kommunerna. Kommuner kan enklare samverka med det lokala näringslivet, ordna praktikplatser och så vidare. Statens uppgift bör istället vara att övervaka och följa upp kvaliteten i de kommunala insatserna. Personer som saknar arbetsförmåga, men som kommuner i dag betalar försörjningsstöd till, bör omfattas av statens rehabiliteringsansvar. Tydlig ansvarsfördelning underlättar insatser och gör det möjligt att renodla ersättningssystemen.
• Lagstifta om arbetslinje i försörjningsstödet. Kommunala aktivitetskrav bör lagstadgas, så att alla kommuner behöver ställa krav på motprestation för bidrag. Politisk passivitet gör att de flesta kommuner saknar aktivitetskrav och istället låter bidragskostnaderna öka. Lokal politik spelar roll. Kostnaderna för försörjningsstöd i Växjö har minskat med 25 procent per capita till drygt 800 kronor, att jämföra med 2800 kronor i Malmö kommun. Antalet hushåll med försörjningsstöd minskade under år 2016 med 8,5 procent. Solna har över tid varit en föregångare och har minskat sina kostnader för bidrag i tio år. Förra månaden var kostnaderna dessutom lägst någonsin.
• Låt kommuner ta över etableringen och slopa etableringsersättningen. Kommuner som visat sig kapabla bör ges möjlighet att ta över etableringen. Oavsett om staten eller kommunen sköter etableringsinsatserna förenklas bidragsystemen om den som i dag får etableringsersättning istället söker behovsprövat försörjningsstöd, där deltagande i etablering är ett villkor. Staten bör ge en schabloniserad ersättning till kommunerna som kompenserar för tre år med etableringsersättning och ökad handläggning. Det skapar drivkrafter för kommunerna att snabbt stötta de som avslutat etablering till egen försörjning.
• Arbetsmarknadshänsyn i kommunala utjämningssystemet. En kommunalisering av arbetslösheten förflyttar betydande delar av transfereringssystemen till kommunerna. Staten bör kompensera för utgiftsökningar. Drivkrafterna för kommuner att göra ett bra arbete urholkas i dag av utjämningssystemet. En genomgripande bidragsreform behöver därför gå hand i hand med reformer av utjämningssystemet som premierar resultat och minskat utanförskap. Kommuner som inte upprätthåller arbetslinjen i systemen bör därtill beläggas med en arbetslöshetsavgift i det kommunala utjämningssystemet.
Läs mer om hur vi vill göra det mer lönsamt att arbeta i Svenska Dagbladet här.
***
***
1. Reformera systemet med översiktsplan och detaljplan efter tysk modell. Efter återföreningen stod Tyskland inför ett stort behov av att bygga nya bostäder. Med ett system för lokal byggplanering som liknade det svenska fanns farhågor att långsam handläggning och ovilja från lokala beslutsfattare att bygga tillräckligt skulle hålla tillbaka byggandet.
En regel om att detaljplan inte krävs för att bygga i redan bebyggda områden infördes därför i det forna Östtyskland.
De mycket positiva erfarenheterna gjorde att regeln infördes i hela Tyskland och anses vara en viktig orsak till att tiden från idé till byggstart är så mycket kortare i Tyskland än i Sverige.
Motsvarande reform behöver göras i Sverige. Det betyder att översiktsplanen får ökad betydelse, medan detaljplanen främst blir viktig i utvecklingen av nya områden.
Detta skulle korta planeringstiden, minska risken för byggföretagen och frigöra planeringskapacitet hos kommunerna, vilket sammantaget skulle leda till fler och snabbare byggstarter.
2. Ge kommunerna makt över fastighetsavgiften. Den svenska fastighetsskatten som avskaffades 2008 var statlig, till skillnad från i nästa alla andra länder där skatten är lokal. Det var en av anledningarna till att skatten var så impopulär. År 2008 infördes en lokal fastighetsavgift, men till skillnad från exempelvis kommunalskatten saknar kommunerna möjlighet att styra över skattesats och begränsningsbelopp. Till skillnad från i många andra länder bidrar därför fastighetsbeskattningen bara marginellt till finansieringen av vård, skola och omsorg. Därmed saknar också kommunerna, som har monopol på att planera för nya bostäder, incitament för att öka byggandet.
Vi föreslår därför att kommunerna ges makt att själva styra över hur stor fastighetsavgift kommunens invånare ska betala och att fastighetsavgiften, om kommuninvånarna vill det, därmed kan bli en större del av välfärdens finansiering.
Kommunernas drivkrafter att öka bostadsbeståndet blir också starkare samtidigt som skatten på arbete kan sänkas.
3. Marknadsprissättning för alla nybyggda lägenheter. I dag kan en byggherre ta ut fullt marknadspris för en nybyggd bostadsrätt, men inte för en nybyggd hyresrätt, till följd av bruksvärdessystemet. Föga förvånande väljer därför de flesta byggherrar att bygga bostadsrätter och tillgången på hyresrätter minskar. Detta försvårar för rörligheten, inte minst för yngre personer som flyttar för att ta ett arbete under en begränsad tid. Systemet med presumtionshyror har inte fungerat eftersom det fortfarande kräver förhandling med Hyresgästföreningen och endast innebär ett tillfälligt undantag från bruksvärdessystemet.
Därför föreslår vi att marknadsprissättning införs för nybyggda hyreslägenheter, vilket skulle göra det mer lönsamt att bygga hyresrätter, bostäder som det behövs mer av, särskilt i tillväxtområden.
Läs mer i Uppsala Nya Tidning.
OM UPPDRAGET
Niklas Wykman, reformgruppens ordförande, presenterar arbetet.