De har fått galet mycket uppmärksamhet på sistone, våra sjuksystrar i Sverige. Jag har medvetet inte skrivit någonting om det tidigare. Framför allt för att jag tycker att de definitivt har helt rätt i sina krav, men de använder sig av helt fel metoder. Strejk är ett föråldrat tillvägagångssätt som inte hör hemma på 2000-talet.
Strejken har pågått i över en månad nu. 80.000 sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker i kommuner och landsting kräver 1 700 kr i löneökning per månad första året och en lägsta accepterad lön på 22 000 kr. Det är naturligtvis enorma krav, men verkligen ingenting de inte förtjänar. Det är kort rent ut sagt absurt att de har så relativt låga löner i förhållande till alla de år av utbildning och studieskulder de investerat i. Det är klart att färre och färre väljer att utbilda sig när man inte har något incitament att göra så. De använder sig dock av den föråldrad metod, som dessutom visats sig vara ytterst ineffektiv då strejken fortfarande pågår.
För några dagar sedan pulicerade Niklas (MUF), Gytte (SSU) och Magnus (CUF) en gemensam debattartikel där de stöttar sjuksystrarna. Många har kommenterat; detta är en fråga som berör gemeneman. När jag läser kommentarer av typen, ”Varför skulle de förtjäna mer än någon annan?” ”Varför skulle de få högre lön än någon annan i avtalsrörelsen?” får jag gåshud. Hur kan man ha så fundamentalt fel? Jantelagen är det bästa botemedlet mot ambition, engagemang och förändrarglöd. (BTW, vill du läsa mer om anti-jante, kolla in Emils blogg.)
Nu ser lösningen iallafall ut att vara nära. Eller vi får väl hoppas det iallafall. Men Jantelagen den lever ännu kvar, hu-jeda-jeda-mej.