Fick ett tips om en Fokus artikel idag, skriven av en svensk tjej som läser sista året i Oxford. Det är sällan man påträffar någon så bitter, så ung och så bortskämd. Aldrig har jag hört någon som förärats möjligheten att läsa vid ett så prestigefullt universitet, tala så illa om det; aldrig träffat någon som inte är tacksam för den fantastiska utbildning och möjlighet vi erbjuds här.
Jag har alltid undrat var alla felaktiga fördomar kommer ifrån. Vanligtvis antar man att det är avundsjuka personer, som själva blivit nekade en plats. Du har uppenbarligen inte spenderat mycket tid utanför ditt rum här i Oxford, för då hade du vetat att de flesta av universitetets 20 000 studenter inte är någon sorts ”aristokrati”. Din socialdemokratiska uppväxt har uppenbarligen missat att det inte längre finns något klassamhälle här. Att sen referera till våra snälla scouts, som tömmer papperskorgar och dammsuger heltäckningsmattor en gång i veckan, som ett tecken på överklass, är direkt löjligt.
Jag beklagar verkligen att du gått miste om så mycket, för Oxford är en av de bästa platserna i världen; här möts de bästa akademikerna, av ett färgsprakande utbud av världsledande talare, oändligt antal föreningar, ett axplock av världens alla kulturer och rikt socialt uteliv. Det är här man har som roligast. Jag håller med dig om att livet här känns som att leva i en glaskula, men det är ju en del av charmen. Få klarar av att leva så ett helt liv utan att bli galen, men en glaskula är kanske vad som behövs för en stund. 3-4 år är för de flesta lagom för att sen gå vidare. Sen kommer man ut i riktiga livet med helt annorlunda perspektiv och inställning.
Vad som skiljer Oxford från många andra universitet är att här bryr man sig. Här är man inte bara en av 20 000, utan man är en individ som dina lärare känner. De känner dina styrkor och svagheter. Är du sjuk en dag, märker de det. Samtidigt har man ett oerhört eget spelrum. Här finns alla möjligheter! Vill du specialisera dig inom sociala förhållanden i Swaziland, så finns det en professor här som har doktorerat i just det. Vill du skriva en avhandling om ekonomisk utveckling i Bangladesh, kan du få stipendier för att åka dit. Det är bara din fantasi som sätter gränserna.
Därför kan jag bara beklaga när någon inte utnyttjat alla möjligheter denna plats har att erbjuda; inte gjort det mesta av sin tid här. Det är så få som föräras möjligheten att visa vad man går för här. Jag lyssnade på en talare för inte så längesedan, som liknade Oxford studenter vid fåglar. Under intervjuer, intagningsprov och textprov, väljs noggrant de individer ut som de tror kan flyga. Stå då inte kvar på marken och tjura, när de kastar upp oss för att se hur högt vi kan flyga.
Fotografi från Matriculation ceremony – inskrivningen vid Univesitetet.